Ibland lite efter 

by fridawygler | jan 10, 2015 | Åsikter, Frida, Uncategorized |

Jag har ju mål som jag hela tiden strävar efter, i allt. Men det här inlägget är det mest fokus på den viktigaste delen i mitt liv- ridningen. Och för att förtydliga så vet jag att jag har det väldigt bra, och är väldigt glad att jag har folk runt mig som stöttar mig i min satsning. Men ni kanske förstår lite vad jag menar när ni läser detta.

Jo, inom ridsporten finns det en gräns när inte ens den bästa ridningen räcker till. En gräns där vilken häst avgör om man kan bli bättre eller inte. Det går inte att dölja, så är det. Men allt är ju beroende på vilka mål man har. Räcker det med 120 klasser, eller har man mål att hoppa världscupen. Det är en skillnad från andra sporter. Som gör ridsporten orättivs. För att bli riktigt bra så krävs resurser. Visst man kan hitta en skogsmulle häst som visar sig bära på en stor kapacitet. Sådana fall finns! Men oftast krävs mycket mer än så.

Jag är som sagt otroligt glad att jag från första början fick en egen ponny när jag var 11år. Vet många som har drömmar om en egen ponny. Men samtidigt kan jag känna mig lite ”efter ” ibland. Jag startade mitt första SM i somras, medan många av motståndarna startar sitt 5:e. Det finns grymma 14 åringar som tävlar 130-140 klasser på storhästar. Efter många ponnysar sitter de nu ofta på väldigt bra och välutbildade hästar.  Det kan sticka i andras ögon när man säger detta. Men en häst som gått stora klasser innan kan hjälpa sin ryttare upp i klasserna betydligt bättre än en outbildad häst. Självklart rider ryttaren (i de flesta fall) väldigt bra, vilket gör att det går fortare upp i klasserna. Vi kan ta mig och Viggo som exempel. Utan honom hade jag INTE startat SM i somras. Jag hade Nemo och Nadja, jättegoa hästar, men ingen av som hade kapaciteten för de största klasserna. Viggo är SVÅR, det vet alla som känner honom. Om jag inte kunde rida så hoppade inte han. Men eftersom han bär på en så stor rutin och är så utbildad så hjälpte han  mig att få fram min ridning och med honom fick jag LÄRA mig rida de stora klasserna.

Det finns många som aldrig får sitta på en ponny som Viggo. Men det är även många i ponny eliten som rider runt på 3 stycken samtidigt, och är några år yngre än vad jag var.

Jag är fortfarande otroligt glad att jag fått rida Viggo och att jag nu har en 7årig storhäst, som jag själv får utbilda till de stora klasserna, eftersom hon har kapaciteten. Men kan samtidigt känna mig lite efter i ”utbildningen” när många ryttare ridit stora klasser på både b-ponny, c-ponny, d-ponny och nu sitter på välutbildade storhästar. Förstår ni hur jag menar?

Sen är ju frågan vem som lär sig mest. Ryttaren som alltid haft väldigt fina och välutbildade hästar, har inte den ena SM ponnyn funkat har man bytt ut den till en annan. Klart får de oftast grymma resultat i bagaget. Blir uttagna att rida för Sverige. Men är det de ryttarna som kommer rida de stora klasserna i framtiden? Det vet man aldrig. På ponny KAN det funka med en halvbra ridning. Stressad ponny, bankbank i magen och styra som ett cykelstyre. Men den ridningen funkar inte på storhäst, inte i de stora klasserna.

Klart att jag ibland känner att jag också vill ha resurserna till så fina hästar som en del  andra. Men samtidigt är inte ridsporten rättvis, men alla kan ändå lyckas med mycket träning. Jag ska tränaträna och visa att även jag kan lyckas. Det kanske tar lite längre tid för mig än för de som får fin häst efter fin häst. Men samtidigt har jag något att kämpa för. Kanske lönar det sig i längden?

Är ni med mig?