by fridawygler | jan 3, 2015 | Malin, Tränarrollen |
Japp, får köra ett kort inlägg från telefonen:) Min karl sitter och fixar med ett grafiskt element som vi ska ha genomgående i allt till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss i augusti och håller på och knåpar på Save the date och inbjudan. Pirr, pirr och wiiie!
I alla fall, imorgon ska jag ut och kika när Frida tränar för Johan. Han har som en jullovsträning på Kullen där Frida står. Johan är bra och det är kul för Frida att vara med stallgänget. Och man blir ju alltid lite extra inspirerad när man är med på något nytt!
Jag hänger på och kollar, för dels vill jag kunna diskutera likheter och eventuella olikheter i det Johan tar upp, dvs våra lika/olika system, med Frida, dels är det bra att kunna följa upp vad de gör imorgon på nästa träning och sen är
det alltid kul att titta på träningar. På tränarutbildningen ingår att man tittar på ett stort antal träningar med A-tränare och för en loggbok där man analyserar träningarna utifrån ett visst mönster. Superintressant!
Efteråt ska vi ha fika med planering för 2015 och framförallt första halvåret. Mysigt och viktigt att snacka ihop sig så att alla i teamet skriver på samma berättelse så att säga.
by fridawygler | Nov 25, 2014 | Malin, Tränarrollen, Uncategorized |
Japp. Det är jag det. Jag säger bara bra när det är bra eller på rätt väg. Jag har inget tålamod för att inte kämpa och försöka. Inga fancy övningar förrän grunderna sitter. Inga höga klasser innan man är redo. Kan man inte passera level 1, att rida sin häst balanserat i en bra rytm, kontrollera gas och broms och hålla sin position – ja, då blir det inga hinder. Och innan man fixar de grundläggande jobbet på hinder så kommer man inte släppas vidare. Är du osjysst mot kompisar eller sin häst, då åker du ut. Jag håller träning för att det är kul och för att kunna hjälpa en elev och en häst, då vill jag se vilja till förbättring och vilja att kämpa. Man får vara rädd, man får tycka det är svårt, men man ska försöka och ge allt man kan. Sedan behöver man inte satsa hårt på toppen, men man ska vilja utvecklas som ryttare och hästmänniska, varje dag.
Jag har bara Frida som elev, dels hinner jag inte mer eftersom jag jobbar heltid och har egen häst, men jag vet att det skulle nog inte vara någon större flock ändå med de kraven jag ställer. Tyvärr hamnar många tränare i ett läge där ”bra” blir standard, för man livnär sig på träningar, och om tränaren säger som det är, så åker eleven vidare till nästa tränare. Det är inte bra för varesig eleven, elevens häst eller sportens utveckling för den delen.
Jag tror såhär. Som ung ryttare ska man hitta en tränare man litar på och som visar att den engagerar sig i elevens utveckling. Den får inte fastna i ”bra”-träsket. Sitsen, balansen, tekniken ska byggas från grunden och inget lämnas åt slumpen. Om det så blir relaterat litet räcke/räcke tills man spyr, ja då får det vara det tills det sitter. De flesta tränare har sitt ”system” kring hästarna. Därför tycker jag att som ryttare i utveckling ska man ta in inspiration från allt man kan komma över, fråga och diskutera, men hålla sig till en hustränare så man verkligen lär sig ridningen och systemet ifrån, utan och innan. Det korrekta ska sitta i ryggmärgen och grunden vara lagd innan man börjar plocka in mer. När man kommit långt i sin utbildning, då börjar man hitta sitt eget system och kan träna för flera, och plocka russinen ur kakan så att säga, ta in det som passar med den ridstil och ridfilosofi man utvecklat.
Som i Fridas fall tror jag vi kommit så långt att det är perfekt att ha som en gästtränare man åker till ibland, för att se och lära och få inspiration. Till denna roll har vi tänkt Pether Markne, bättre kan det knappast bli! Bara att stanna kvar och se andra träna ger massor bland sådana hästmänniskor! Frida har ridit Viggo för Pether en gång som ni minns, och det blir nog ännu bättre med en mer belevad häst som Chickan;) Och så länge fortsätter vi nöta sits och position, takt och balans, sits och position, takt och balans. Det finns inga genvägar och det är dessutom så sjukt mkt roligare att rida rätt, utan genvägar.
Imorgon är det onsdagsträning i vanlig ordning. Inte så vanligt dock, sista onsdagen då Viggo är med… Men vi ska träna fina Chickan, fokusera som fasen och sen fota Viggo och Frida lite. Tung vecka på så sätt, men samtidigt vet jag att det samtidigt är början på något väldigt bra – Frida o Chickan FTW!
Ett inlägg på en annan blogg, ibland (du får ursäkta Björn) sjukt provocerande och jävligt dryg men rätt ofta sjukt rolig och huvudet på spiken också, beskriver det på ett mer humoristiskt sätt. Som ni förstår är Frida inte en Liten Lisa för då skulle hon dragit för länge sen!
by fridawygler | Nov 18, 2014 | Foto, Malin, Tränarrollen, Uncategorized |
Det enda vi egentligen vet om livet är att det förändras. Tiden går, en del av det vi älskat försvinner och nya saker kommer till oss, det är det enda man kan ta för givet. Det kan vara väldigt tungt ibland, att leva med den förgängligheten. Men samtidigt, när man tänker efter på hur det skulle blivit om inget förändrades, är det rätt skrämmande med. Att vara mänsklig innebär helt enkelt både ont och gott, sött och salt, och det är så det måste vara.
Förändring är något man måste lära sig att hantera. Jag tror att något av det viktigaste för att göra det är att erkänna det som är jobbigt, både för sig själv och de som står en nära, så man kan bearbeta det. Frida och jag har en tight relation. Det är inte alltid lätt att balansera tränar/elevrollen när man dessutom blivit vänner. Man får ta det som det kommer, hitta rätt lösningar och balans. Det viktigaste är nog att prata med varandra.
Frida har under kort tid gått från regionala klasser till eliten i ponnysporten. Hon har tävlat klasser som fått henne att inse vilken jäkla svår sport hon valt. Det där glappet, från att bara köra och inte se några ”hinder” till att inse komplexiteten, rida med en plan och förstå hur svårt det kan vara, men fortsätta rida med samma självförtroende och lika okomplicerat, det är tufft.
Hon har sagt hejdå till sin klass som hon gått med i många år. De hade en härlig sammanhållning. Hon har börjat gymnasiet på en tuff skola och en tuff utbildning med väldigt mycket jobb. Och så står Chickan där – som representerar allt det nya, som är så himla fin och samtidigt är det ett stort steg att börja hoppa storhäst efter en så speciell ponny som Viggo, kanske framförallt mentalt. Är det konstigt att det blir omvälvande och kräver eftertanke? Nej, det är bara naturligt.
Nu ska älskade Viggo säljas. Det är helt rätt för Frida. En häst att fokusera på bredvid skolan, det kommer bli perfekt för Frida just nu. Men det gör lika jävla ont för det. Vi kommer alla gråta när Viggo lämnar oss, han har fått en plats i våra hjärtan som bara en ponny som han kan ta. Ett galet geni, en tokig gentleman med sådan talang och så stort hjärta.
Förändring är tufft. Men Frida och jag börjar hitta vägen framåt, och med det kommer bloggen också fyllas med liv igen!
by fridawygler | jun 14, 2014 | Malin, Tips, Tränarrollen |
Frida hoppar ju nu 1.10 med Chickan, har startat 1.15 med noll fel. Chickan själv har hoppat Flasterbo och Flyinge som femåring, och alltså hoppat många nollor i 1.20. En del tycker kanske att man bara skulle köra på och gå upp i klasserna. Men här är det ändå jag som tränare som får styra och Frida litar på mig. I mitt system så ska hästarna lära sig av att göra rätt och få positiva upplevelser. De ska känna sig som oslagbara hjältar när de ska hoppa ett hinder eller en bana.
Om du har ett bra material att jobba med så är din hopphäst modig, lite killer men jäkligt rädd om sig. Vissa slår mod och killer över på och man får jobba extra med att ha en avspänd häst med god kommunikation, andra slår försiktigheten över på och du måste nöta ännu mer självförtroende och aldrig gå över gränsen för vad hästen klarar i sin utbildningsståndpunkt. Att hitta en häst med en lagom mix av mod och försiktighet är inte helt lätt, med det är ju en del av det som är så spännande med hoppning! Den där som nollar allt i unghästhoppningar och är supersuperförsiktig kommer inte våga hoppa 1.60 kombinationer utan en suverän matchning, och killern kanske blir en fyrafelshäst i svår hoppning – om de ens visar sig ha kapaciteten däruppe.
I Chickan i har verkligen hittat en häst med ett underbart huvud, modig, lite tuff, lagom försiktig och problemlösningsorienterad. Och så älskar hon att hoppa! I min mening ska man använda hästar till det de trivs med, det är inte kul att jobba med en häst som inte trivs med sina uppgifter, hur begåvad den än är. Chickan kan överhoppa sig lite av ren hoppglädje och av att hon är så ambitiös, och det händer fortfarande att Frida ibland hamnar lite löst och tappar rytmen. Då ska man ligga kvar på en lite safe höjd tills det känns säkert med en unghäst. Det är här det är så perfekt att ha en läromästare vid sidan av unghästen. Viggo har fått ta med Frida över stora hinder, även om han är svår som attan så kan man lita på att blir det helfel så nitar han, blir det lite småfel så fixar de biffen tillsammans och Viggo tar inte åt sig av det. Med en unghäst får det aldrig kännas som att ”jag försökte men slog mig/misslyckades ändå” för hästen, då kommer de tappa det där självförtroendet som är så viktigt.
Så Frida och Chickan kommer fortsätta hoppa 1.10, och kanske till och med göra ett gästspel i 1 m ibland, bara för att få bra rundor med sig i kroppen och känna att det här, det kan vi. När 1.10 är helt stabilt, då går vi upp i 1.20 blandat med 1.10. Så kommer vi hålla på, tills vi är däruppe på de höjder vi har som mål. Det tar år, men man har underbart kul under tiden när man bygger upp sin egen unghäst till sin framtida stjärna. Resan går inte i en rak linje. Även sedan när du är uppe på 1.40/1.50 med din yngre häst, kommer du behöva göra besök i 1.30 för att det ska kännas extra lätt ibland. Läs din häst, den har alla svaren. Så mitt råd alltså – lär sten genom att hjälpa den att göra rätt. Utdragna marklinjer, lagom höjd, mkt markjobb med bommar och småhinder och ta din tid på väg upp i klasserna. Det är det så värt i slutänden.
by fridawygler | maj 10, 2014 | Malin, Tränarrollen |
Vi har länge haft en diskussion om den mentala biten och som ni sett i Fridas inlägg har det kommit upp som en prio ett i våran dialog kring tävlingar. Det känns på ett sätt som vi tog ett stort kliv framåt i Drammen. Det är så himla intressant som tränare, hur det fungerar med hur det man säger mottas. I alla fall om man tar på sig en coachande roll och inte bara har en dialog med elven en gång per vecka. Jag har sagt samma saker flera gånger, av sådant vi pratade om i Drammen, men på något sätt måste eleven komma i ett läge där det kopplas till hens verklighet för att polletten ska trilla ner. Det ställdes på sin spets och då gick det rakt in.
Ibland kan det behöva sägas av någon annan, eller helt enkelt på ett annat sätt. Det tog jag med mig från clinicen vi var på för Jens Fredricsson – plötsligt gick vissa saker jag försökt förklara rakt in när Jens beskrev dem med ljudbilder och visade själv. Efter det kommer jag gå ännu mer från grunden i mina förklaringar och i de grunder man upprepar ska jag hitta olika sätt att illustrera det. Hjärnan förklarar olika hos olika personer och varierar man sig hittar man förhoppningsvis nyckeln som gör att just den mottagaren plötsligt förstår.
I ridning handlar det ju ofta om att förklara en känsla. Jag kan ju känna en viss känsla i hela mig, som hur det känns i en bra anridning på hinder, och försöka förklara hur den känns, men det blir lite som Kyra säger – vad jag minns är det något i stil med att det är väldigt svårt att förklara hur jordgubbssylt smakar för någon annan som inte smakat. Den måste liksom få smaka själv. Därför försöker tränare hitta olika sätt att hjälpa vår elev fram till den känslan – för om man så bara får en sekund av den, så är det så mycket lättare att hitta tillbaka till den igen.
Nu ska jag sticka och tömköra Chickan! Det är verklige en bra del i att nå fram till Frida, i och med att Chickan är under utbildning. Jag kan lära Chickan saker, som Frida sen kan få börja jobba med på träningarna. Just nu håller vi på att ta Chickan ett steg längre på backen, bebis ska bli vuxen liksom, och under det jobbet blir det lite svårare att rida Chickan än om vi inte ställer krav. Då är det en annan aspekt om att nå fram som visar sig – tilliten. För klart att det kan låta lite lustigt när jag säger att det känns svårare att rida henne för Chickan jobbar på att bli ännu bättre, men med tillit mellan Frida och mig, så är det inga problem.
Väldigt fina tjejer!
