Jag har ett otroligt stort kontrollbehov. Jag måste ha koll på precis allt. Jag har långa to-do listor för varje timme varje dag och hela första terminen. Alla uppgifter och skolarbeten planerade jag in i min almanacka redan första veckan efter sommarlovet. Jag mår inte bra när nya saker plötsligt sker och när min planering helt plötsligt ändras. Då rubbas allt och jag får panik i form av att hjärtat slår för fort och jag mår dåligt, känner mig dålig. Min koll på allt gör mig till mycket ordningssam och systematisk i både skolan, på hästryggen och som även är anledningen till att de ville ha mig som administratör på ett stort företag, vilket är mitt jobb utanför skolan just nu. Det har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är de jag nyss nämnde men nackdelarna är stora och påverkar mig så otroligt mycket. Jag har aldrig kommit för sent till en lektion i skolan. Inte ens så att läraren precis stängt dörren och inte ens börjat prata. Aldrig har det hänt. Jag får panik över bara tanken av att göra fel. Och en sådan sak skulle därför inte hända. Inte heller till ett jobb, förrän i morse…
Jag vaknar 1 timme för sent i panik. Kollar klockan och min väckarklocka har av någon anledning inte ringt. Ringer mamma och tårarna sprutar och jag har ren ångest. Känner mig så otroligt dålig. Hallå jag vill inte göra fel. Hjärtat slår i 1oo km i timmen och jag skulle lika gärna kunna ge upp på allt där och då. Ringde självklart min chef och ber om ursäkt och han säger att det inte gör något alls. Och jag veeet egentligen. Alltså herregud att missa klockan någon gång ibland gör alla. Men för mig är det som att hela världen rasar samman och som att jag är misslyckad. Jag har ju tappat kontrollen.
Den senaste tiden har jag haft otroligt mycket med jobb, skola, häst, familj och pojkvän. För att få allt att hänga samman. Jag har haft alldeles för mycket i huvudet och sovit så dåligt. Jag har i sömnen pratat med oliver och till och med satt mig upp och skrikit rakt ut. När vi var i Dubai och Hanna och jag sov i samma rum så väckte jag henne 4 gånger en morgon. Där jag skrek på henne att ”du måste gå upp vi är sena” och klockan var väll typ 02 då. Och det värsta är att jag inte har något minne av att jag har gjort det. Jag är ingen expert på drömmar och sömn, inte ens insatt. Men jag känner själv att det är något konstigt och att det stör. Det känns som att jag lever i en ständig stress och aldrig kan koppla av.
Skolan har jag lärt mig att släppa kontrollen över. Mellan 7an och 1an på gymnasiet kunde jag inte somna om kvällarna så fort det var prov dagen efter. Så fort jag inte hade bästa betyg så fick jag ångestkänslor ”jag är inte tillräckligt bra”. Men jag har lärt mig att i skolsammanhang räcker det med att jag gör mitt bästa. Jag kan omöjligt få A i alla ämnen, även om jag till en början hade det som ett krav över mig. Men så fort det handlar om något annat går snett, som jag borde haft koll på. Då kommer paniken och sveper över mig.
Allt detta i kombination med dåligt självförtroende så är jag rädd för att göra fel. Rädd för att andra ska tycka illa om mig och rädd för att själv misslyckas. Jag vet definitivt om mina svagheter som får mig att må så dåligt. Det jag inte vet är vad jag ska göra åt det. Mina svagheter är samtidigt mina största styrkor. Det gäller bara att jag lär mig tacklas med dem. Jag menar, jag borde inte gå i flera dagar och ha ångest över att jag kom sent till jobbet just för att inte klockan ringde. Det var ju dessutom inget jag kunde styra över. Men ändå så snurrar det runt i mitt huvud och ger mig panik. Jag tänker att jag borde bara skita i det och lägga det åt sidan. ”Äsch alla försover sig någon gång”. Men samtidigt vill jag känna hur ”fel” jag gjorde för att inte göra om det igen.
Samtidigt gör det här att jag har svårt att ta emot kritik som innebär ”du borde gjort det bättre” ”du kunde presterat bättre då” ”nu slarvar du” osv. Eftersom jag hela tiden gör mitt yttersta eftersom jag inte vill göra fel.
Det är svårt och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Jag kan ju fortsätta leva i min värld där jag aldrig gör något ”fel”. Som jag gjort i så många år. Vilket även innebär att jag vaknar i panik 10 gånger om natten för att jag tror att jag försovit mig men kollar på klockan och det är flera timmar kvar innan klockan ska ringa. Eftersom att första natten som jag sovit bra på flera veckor, är även den dagen som klockan inte ringer.
Jag vet att vuxenlivet kommer innebära något annat. Jag är inte längre skyddad i en trygg skolmiljö där alla dagar är likadana.
Jag måste helt enkelt lära mig att acceptera att även jag gör fel. Frågan är bara hur.
Ny höjd, svårare och mer tekniska banor. Hur ska man tänka? när är man redo? Jag tänker att det är helt olika utifrån hur erfaren ryttaren och hästen är sedan innan såklart. Men jag skulle exempelvis inte debutera en ny höjd på ex svenska mästerskapen som jag vet att många ponnyryttare gjort nu när kvalen till SM går i MsvB istället för -MsvA. Det är så lätt att knäcka en häst och det är inte värt det. Jag skulle heller inte se ett kval till ex. 130 som det samma som att jag är redo att starta 130. Dvs. att du genomfört tre felfria 120 och helt plötsligt vara redo för 130. Att gå upp i klasser känns som ett ENORMT steg om man inte är redo för det. Men som en extra rolig utmaning om både häst och ryttare är redo för det.
Malin höll (och håller) i mig och Chickan. Inte gå upp och hoppa högre för tidigt. Superbra att ha en tränare som är åt det hållet istället för tvärt om, det tycker iallafall jag. Hästen ska känna att det är en lagom utmaning att tävla. Om det blir för svårt blir det lätt att hästen ger upp/ tröttnar eller blir rädd och spänd. Så lugna steg upp i klasser tror jag bygger ett tryggt och bra ekipage för framtiden.
Här är Chickans och min debut i 120 förra våren. Hon hade gått 120 klasser som 5åring men jag saknade kunskapen och rutinen för att ratta runt en vinglig unghäst i de klasserna. Här var vår debut efter ett års tragglande i 1m och 110. Lagom utmaning för oss båda där hon fick en massa positiv feeling. Hon överhoppar sig fortfarande en del och är lite vinglig. Det lilla nedslaget kommer när hon inte får upp frambenen ordentligt efter svängen.
Ett år senare debuterade vi 130 på samma bana. Min hemma klubb Skogslotten. En lagom stor bana som är perfekt att debutera på enligt mig eftersom det är en så trevlig tävling med lagom svårighet. Här gör vi iallafall vår bästa start tillsammans hittils. Ser ni hur hon utvecklats på ett år? Mer muskler, stadigare och lagom höga språng. Vi är ett team som hjälper varandra. Precis som en debut ska vara. Vi båda hade så kul och Chickan var väl förberedd och gjorde det lätt. Ett retligt nedslag när hon blev lite flack. Men så så fin!
Små steg, tålamod och kämparglöd är tre nycklar till framgång!
Mobbning, vet inte vad jag ska säga. Får rysningar utmed ryggraden av bara ordet. Det är inte okej någon stans att frysa ut, kalla någon dumma saker, sprida rykten osv. Jag själv kan inte förstå hur man kan vilja en annan människa så illa. Jag klarar inte av att se ensamma människor på raster, jag går då fram och säger hej. Och att veta att det skulle vara jag som hade skapat den stuationen skulle jag aldrig kunna leva med på samvetet. Alltså jag är en personkännare. När jag kliver in i ett rum så kan jag direkt se om någon mår dåligt. Det hugger till direkt i mitt hjärta då. Jag förstår inte hur man själv kan välja att behandla andra illa, att mobba.
Tjejer kan vara rysligt elaka mot varandra. När jag nu har en person som är så nära mig som blir rysligt mobbad och har blivit under en lång tid så blir jag förbannad. I morse blev jag så arg att jag skakade och började gråta. Jag tror det är för att jag vet hur det känns. Även om mina år i åk.7 och 8 inte alls var lika hemska så förstår jag. Tjejerna runt mig gjorde mindre bra saker och jag valde att stå utanför det. Valde att säga att det inte var okej att snacka skit och sprida rykten mm. Vilket gjorde att jag lämnades utanför. Satt ensam på rasterna och inte hade någon som sa ”hej” när man kom på morgonen. Tjejer vill oftast vara i små grupper och stänga ute de som inte ”passar in”. På så sätt är tjejer så fruktansvärt elaka. Även om jag vet att killar också kan mobbas och bli utsatta så känns det som om de flesta killar är väldigt öppna och hänger i stora gäng istället för i smågrupper.
Idag, även om jag nu för tiden omges av underbara människor, så föredrar jag att umgås med killar. Jag har nästan bara killkompisar både i skolan och på fritiden. Jag tycker inte om det drama som tjejer ofta drar med sig. Hallå liksom, tjejer borde stötta varandra i det samhälle vi lever i med kvinnohat och våldtäktsmän. Men icke, istället försöker vi dra ner varandra för att själva hamna i toppen?
Jag vet idag att mobbare är de som mår dåligt. Och även om det är så,, så är det FAN inte okej att ta ut det över andra personer. Ibland känns det som om vuxna soppar bort mobbningen genom att säga ”tänk på att det är mobbaren som mår dåligt”. Jag själv vill bara skaka om alla elaka ungar där ute och få dem att förstå att det inte är okej. Mobbning är inte okej någon stans och det är något som borde tas på större allvar!!!!!!
Bildspelet slog på på datan när jag tog ett paus från plugget. Bilder på mina tidigare ponnys kom fram och alltså, det är något speciellt med ponny. I min ägo hade jag bara tre ponnys, Nemo, Nadja och Viggo men jag red även andra. Men alltså Nemo som jag köpte med lång man, som hade samma färg som Spirit. Vi tränade och traglade med korsgallop och slängtrav. Jag var väll 10 år och hade drömmar om SM med honom. Vi kom till LA vilket var hans begränsning, men så galet kul jag hade med den lilla ponnyn. Vi hade en conection, vi tränade aldrig på ”frihetsdressyr” men ändå lyssnade han på min minsta signal. Första ponnyn i mitt liv, som alltid kommer ha en stor plats. Nemo såldes för flera år sedan till en tjej som har kvar honom även idag. De var felfria i LD och LC förra helgen! 😀
Sen kom Nadja in i livet. Fin häst, lik en storhäst med storhäst stam. Men som tyvärr bar på en kronisk skada som vi aldrig fick bort trots flera klinikbesök och behandlingar. Den här hästen var såå personlig. Hon trivdes inte och hade ont, det märkte man. Hon var lite damp i stallgång. Stod och skrapa och bet i snörena hela tiden. Hon krubba och var sur mot andra hästar. Men jag älskade henne. I slutet fick hon gå på lösdrift vilket hon trivdes bättre med. Hon var tanken att vara en lite mer klar tävlingshäst till mig, men med tanke på hennes skada, att hon inte kunde bli tävlingshäst så var vi tvungna att släppa iväg henne. Jag är otroligt glad att hon köptes tillbaka av uppfödaren, vars barn nu rider henne och pysslar med henne. Det här är en ponny som tog en stor plats i mitt hjärta. Med stora blanka ögon. Älskade Nadja <3 Visst är hon fin?
Och den 3e ponnyn som jag har haft är kändiskungen Viggo, eller Shafts Lightening Jack. O jääklar vilken ponny han var och han har betytt så mycket för mig. Dels att han fanns där under 9an och första tiden på gymnasiet när mycket annat var tufft, men även för att han fick min ridning att utvecklas och visa resultat. Ja menar, det var med han som mitt mål om SM final gick i uppfyllelse! Vi red utomlands och på Sveriges största tävlingar upp till MSVA, 130. Denna speciella, envisa, målfokuserade lilla individ fick mig att växa enormt som både ryttare och person. Han är idag 22år och vann LA med en ny ägare förra helgen. Det värmer i hjärtat så otroligt mycket <3
Somsagt ponnytiden är något extremt roligt. Jag är så glad att jag har fått uppleva de stora tävlingarna på ponny! Men jag är samtidigt otroligt nöjd med att ha gått över till storhäst redan när jag var 16år. Det är nästan i senaste laget egentligen men det finns ju andra som väntar betydligt mycket längre. Storhäst är framtiden och då mycket roligare att rida eftersom det är inför framtiden man bygger. Men dessa ponnys kommer alltid ligga mig nära hjärtat <3
För ca 1 år sedan såldes min absoluta favorit. Han har haft ett jättebra år med en ny tjej. Tänkte berätta lite om hur speciell den ponnyn var och hur mycket han betydde för mig!
Viggo är en speciell herre med världens finaste och en väldigt speciell personlighet. Jag och många andra säger att valacker inte är lika personliga som ston. Det håller jag med om, men Viggo är ett undantag. De första 2 månaderna när han hade kommit till mig så var han som en vanlig valack, stod i gången med sänkt huvud typ. Brydde sig inte så mycket om någon. Men när han lärt känna mig och min familj så öppnade han sig något enormt. Han är dock bara öppen mot de han känner, nya människor är inte så intressanta tycker han. Det är typ som när vi blev placerade och så ville någon komma fram och gratta och klappa på Viggo. Då höjde han huvudet och stod aldeles kungligt och typ ”klappa på ni, jag vet att jag är kungen här”. Men han var aldrig mysig och personlig mot andra än de han kände bra, typ jag och familjen.
Några exempel: Viggo ska dock bara mysa på sina villkor. Han är som mysigast på tävling när han kan stå hur länge som helst och trycka mulen i nacken. Detta speciellt när det är lite brådis och jag behöver rykta honom. Då backar han undan så att han har huvudet vid mig och fortsätter backa tills jag stannar för att mysa. Om jag inte stannar blir han förbannad och buffar hårt med näsan. När jag har tid till mys vill han oftast inte och vänder bort huvudet och är allmänt tjurig.
Viggo har som tradition att rulla så fort han kommer fram till tävlingsplatsen. Han springer in i boxen och rullar på en gång. När man matar honom med betforvatten(som vi brukar göra på resor) får man se upp. För han hatar vattnet och vill bara år den lilla mängd betfor som är i botten. Så rätt som de är kör han med nosen och så har man fått hela hinken med betforvatten över sig.. inte kul. Viggo hatar även veterinär besiktningar. Han förstår inte vitsen med att springa fram och tillbaka, han har gjort de för många gånger. En gång i Danmark fick jag honom knappt att springa och mamma stod o smackade, som publik hade vi ett 30tal andra ekipage.. pinsamt.
Han är världens lugnaste häst i all hantering. Att gå ut och gå med honom är jobbigt då man får släpa honom efter sig. Men att rida är han speedygonsales. Viggo är absolut ingen lätt ponny och vem som helst kan inte rida honom. Under ett och samma ridpass kan han skifta mellan att vara flera olika ponnysar. 1.Stel som en pinne, spänner hela nacken och jag tänker inte jobba mamma, stark och när man försöker sätta honom på plats så blir han tjurig och studdsar,småstegrar och kör med svansen. Överkänslig för skänkel och kastar sig åt sidan 2. Så pigg att man får börja passet med att rasta av honom i galopp i 10min. 3. Världens finaste, kortar upp tygeln och han vill verkligen jobba. Lösgjord i låg form och funkar aldeles utmärkt att korta och länga galoppen, skänkelvikningar, galoppombyten osv. Dessa ridpass är magiska och man vill aldrig sitta av. 4. Överlydig och släpper bettet och drar in nosen. Pigg och springer men man har ingen kominikation med munnen. 5. Skenbenägen(ingen kommentar) När man ser i hans blick att han minsann inte tänker stanna.
JA vi har avslutat vissa ridturer i okontrollerat sken, men även ridpass med en guldstjärna. Viggo är en mycket speciell ponny. Men det är ju även det som har tagit honom dit han är. För er som inte vet så har han i sina yngre dagar varit uttagen till EM och har SM guld i bagaget. Jag tror att de är de speciella hästarna som tar sig längst. De som har det speciella psyket. Jag skulle beskriva Viggo som Envis, Målinriktad, Bestämd och med ett Hjärta av Guld. Han är bestämd med vad han vill och tycker alltid att han har rätt även om han inte alltid har det. Och han har galet svårt att ge med sig och ibland faktiskt förstå att han har fel. ett exempel:
Vi tränade för Malin i vintras i ridhuset, skulle börja med att skutta fram över ett 30cm hinder. Mer jobba i galopp över det. och DET GICK INTE. haha, han taggade till på dedär lillalilla hindret blev stark och drog. Vi gjorde halt och kom igen. Vi höll på sådär i nästan en timme. (självklart med skrittpauser) ÖVER DET DÄR 30cm HINDRET. Så hela träningen gick åt att försöka få honom lugn och avslappnad och att han inte skulle få komma undan med sken. Haha sötponnyn gav till sist med sig, men då var vi alla för trötta för att träna på något annat.
Man får lära sig hur Viggo funkar. Ibland kan han vara så himla fin att man funderar på att starta dressyr 😉 Medan andra dagar inte är riktigt så kan man ju säga…. Men när man hittar dedär speciella knapparna, som tog mig ett år. Då gör han ALLT för sin ryttare. Precis ALLT. På ett år tog han mig från lokala klasser i LB till internationell MSVA Grand Prix. Jag känner mig inte så säker någon gång som när jag sitter på hans rygg, han ger mig självförtroende och får mig att känna att jag kan! Han är en underbar och speciell individ, bara de som har känt honom på samma sett som jag förstår hur mycket jag älskar honom. Att innan start viska i örat -nu kör vi. Gå in o göra en klockren runda som vi gjorde i Drammen och bli bästa svensk i Grand Prixen. Det är magiskt. Inte många som förstår hur mycket jobb det ligger bakom med att få honom ridbar. Efter en lyckad helg på Ale- Jennylund där vi var felfria hela helgen Vår debut i MsvA i Kalmar, slutet av sommaren 2013
Boxmys i Norge, på Viggos vilkor. Jag försökte rykta honom, men han har backat in rumpan i hörnet o vill mysa ist.
Han betydde och betyder fortfarande enormt mycket för mig. Den här speciella härren kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta <3
Först och främst: – Ingen är värd en skadad häst och – ingen kan förutspå en skada.
Däremot kan man göra allt för att förebygga skador. Man kan se till att hästen får rätt träning, vila, massage, hovslagare, ompyssling, liniment, back on track osvosv. Men ändå kan skador dyka upp hos den hästen som är som allra mest inlindad i bommul. Det finns så OERHÖRT många olika teorier på hur man tar hand om sin häst på bästa sätt. Det är ju somsagt inte alls säkert att den hästen som är som mest påkostad i behandlingar osv som är friskast. Vem vet vad som egentligen vad som är rätt? Vi hästmänniskor är ju väldigt måna om våra hästar, ibland mer måna om dem än oss själva 😉 Jag tycker huvudsaken är att man gör sitt bästa. Tar hjälp av kunniga människor och vågar lita på att sin egen teori kring vad man själv tycker känns rätt.
Jag själv är väldigt noga och mån om mina hästar. Jag tycker och tror att hästarna mår bra av att gå ute i hagen några timmar även om det är blåst och regn ute. Jag tror på att långa avskrittningar efter en hård träning är viktigt. Jag tror INTE på att efter träning/tävling lasta på hästen på transporten, åka hem och ställa in hästen i boxen. Jag skrittar av, linimentar eller lerar ben, masserar med arnika ex.
Såhär tänker jag varje dag, även de allra kallaste dagarna när man bara vill hem och ta ett varmt bad. Om min häst står skadad i morgon när jag kommer ut, har jag gjort allt vad jag kan för att undvika den?. Okej, bra, då kan jag åka hem med gott samvete 🙂
