One in a million
Idag har jag gjort något som nog ingen trodde att det någonsin skulle kunna gå att göra med Viggo. Och absolut inte när han blev min för snart 1,5 år sedan med underhals, lika pigg och talangfull som nu, men visste inte riktigt vad avslappnad form eller att flytta för skänkeln var.
Att hoppa har aldrig varit något problem. Det är med markarbete och lydnad mellan hinder som vi hela tiden får nöta. Viggomannen har mycket åsikter om hur saker ska vara. Och han är väldigt bestämd med att han har rätt.
Alltså i början red jag med graman för att ens få honom att böja på nacken, och för att inte skulle racea runt med mig. Nu kan han gå i låg och avslappnad form i alla gångarter.
Men det jag gjorde idag var att jag red barbacka.(har inte kunnat det innan) jag red dessutom i alla gångarter och kunde jobba honom. Han gick i lugnt och i låg form- BARBACKA! Alltså jag är helt förvånad, trodde aldrig att detta skulle gå att göra med min halvgalna 20åring 😉 men det går alltså att lära gamla hundar att sitta 😉
Det har hänt något det här året. Viggo och jag har kommit varandra så himla nära. Vet vad varandra tänker och vad vi vill. Att gå in på tävlingsbanan med honom nu är helt magiskt. Vi är liksom ett. Jag gör allt för att han ska klara hindren så bra som möjligt och han räddar mig i situationer då jag gör missar. Han är helt otrolig. De band jag har med Viggo har jag aldrig någonsin haft med något annat djur.
Han är one in a million <3
