Frågan är varför.
Frida kämpar just nu med att hantera hur hon ska säga farväl till sin underbara vän Viggo. Jag ger råd utifrån att själv ha suttit och gråtit i tomma boxar när hästar vinkats av. Hur många hästar har man inte släppt in i sitt hjärta, även om man visste att det skulle sluta i farväl? Eftersom jag jobbat med hästar så blev det något som ingick i jobbet. Och inte går det att göra sig ”kall” inför dem, älskar man hästar så blir man kär i de man jobbar med, hela dagarna, varje dag.
Själv går jag och tittar på min(och Jossans) behandlade tvååring och hoppas han blir frisk. Han överlevde benbrott, ska en jäkla komplikation av det, fast på motsatta benet, bli det som stoppar oss från att bli tränings- och tävlingskollegor? Minns när jag var liten, vi hade en tvååring som mot alla odds fick stelkramp, hon var vaccinerad. Hon hängde i vagga i boxen med dropp och fick dygnet runtvård hemma(pappa är veterinär) men alla djursjukhus sade att det var kört. Så hände det! Det vände, hon började äta och stelheten släppte. Samma kväll dog hon. Hon hade fått juverinflammation av kanten på vaggan som jag minns och fick väl en förgiftning.
Hästsport ger oss så mycket hjärtesorg. Det tömmer vår plånbok, tar massor av tid, man slår sig med jämna mellanrum, fryser ihjäl, och dessa farväl – pga ålder, försäljning och skador. Men vi biter i. Ställer man sig frågan varför? Ja, ofta. Vad blir svaret? Ibland känns det som neeeej! Men på något vis, man kan inte sluta. För även om dalarna är djupa så är utsikten uppe från höjderna så otrolig att man inte kan vara utan den. Och så älskar man ju de där dyra, tidskrävande, farliga, underbara djuren….
