by fridawygler | sep 9, 2014 | Foto, Frida, Uncategorized |
Det är viktigt med stora mål och på vägen dit -delmål. När man uppnår dem- ge sig själv en klapp på axeln för att tycka det är kul, och orka ta sig vidare.
Mål är viktigt med allt i livet, för att ha en väg och något att sträva till. Det gäller att skaffa nya hela tiden, för att inte tappa gnistan och känna sig ”nöjd”. Man kan ALLTID bli bättre, i vad det än gäller. När det gäller ridsport så kan man aldrig bli helt fullärd. Världsmästarna är 40+ till skillnad från andra sporter när de går i pension långt innan 40år.
Jag hade det tufft med de första kapitlen i naturmatten, var ledsen då jag alltid haft lätt för matte. Men jag tog tag i det. Bad om hjälp och gjorde om hela kapitlet. Nu förstår jag det och nästa mål är nästa kapitlet.
En fin bild när jag red ut Viggo i dimman igårkväll!
by fridawygler | sep 7, 2014 | Foto, Frida, tävling, Uncategorized |
Två bilder som jag fått skickade från snälla Matilda Nyman! Tack så mycket!
by fridawygler | sep 7, 2014 | Film, Frida, tävling |
En bra runda, kändes som att jag tog igenom när hon blev stark och liksom red bra. Efter 3an blev hon lite lång och drog iväg. Men annars en klart bra runda, eller vad tycker ni ?
by fridawygler | sep 7, 2014 | Frida, tävling |
Matilda följer med mig och mamma, även kanske moster och Malin kommer. Är så glad att jag har ett bra team kring mig som stöttar mig<3
by fridawygler | sep 7, 2014 | Frida, tävling |
Tja bloggisen, de var ett tag sen. Jag har varit på läger med alla skolans 1or, mitt ute i vildmarken och utan internet.
Idag ska vi på tävling med Chickan på NFK. Vi skulle hoppa en vanlig 110, men sen hörde min klubb sig och behövde en ryttare i div. 2 laget, och eftersom div 2 går i 110 så bytte jag bara klass. Det spelar ju ingen roll vilken 110 jag hoppar liksom.
by fridawygler | sep 1, 2014 | Åsikter, Frida, tävling, Uncategorized |
Under lagklassen lördag kväll hände något riktigt hemskt med en superfin ponny, som hoppat de högsta klasserna. Ekipaget var felfria fram till näst sista hindret. De hoppade av lite stort, hoppade genom hindret och gör en kullerbytta. Det har man sätt flera gånger och det ser så himla hemskt ut. Det annorlunda i detta fallet var att hästen hamnade med nacken böjd, med huvudet fast under sin egen kropp OCH KOM INTE UPP! Den låg blixtstilla i flera sekunder, ryttaren drabbades av panik, sprang och skrek, föräldrar, publik och sjukvårdare sprang in på banan, alla utanför banan var i skräck. ALLA TRODDE ATT HÄSTEN VAR DÖD! Alla trodde att den brutit nacken när den låg helt stilla med huvudet under sig själv, det var 20hemska sekunder. Under de 20sekunderna hinner man tänka så himla mycket. Det var en olyckshändelse och kunde precis lika gärna varit jag, eller du som drabbades av detta. Man hinner tänka att vad skulle jag gjort om det var jag som fick åka från en tävlingsplats med en tom transport. Under de 20 sekunderna hinner man inse hur lite det faktiskt spelar roll hur de går på en tävling, hur de går på ett matteprov eller om det är värt att bråka med syrran om vem som ska få stå i spegeln på morgonen, när de handlar om ett liv på sin bästa vän. Jag får nu precis som under de sekundrarna en klump i halsen och tårar i ögonen. Man ska uppskatta varenda sekund man har tillsammans med sina nära och kära. För på ett kort ögonblick kan något hemskt inträffa och ni får aldrig ses mer.
Som TUR VAR reste hästen på sig och alla blev självklart lättade. Men jag kan tänka mig att den inte klarade detta oskadd utan har nog sträckt sig regält, om inte slitit av muskler och senor, och har nog en lång väg tillbaka till tävlingsbanan. Jag lider verkligen med den hästen och ryttaren, verkligen.
