Under lagklassen lördag kväll hände något riktigt hemskt med en superfin ponny, som hoppat de högsta klasserna. Ekipaget var felfria fram till näst sista hindret. De hoppade av lite stort, hoppade genom hindret och gör en kullerbytta. Det har man sätt flera gånger och det ser så himla hemskt ut. Det annorlunda i detta fallet var att hästen hamnade med nacken böjd, med huvudet fast under sin egen kropp OCH KOM INTE UPP! Den låg blixtstilla i flera sekunder, ryttaren drabbades av panik, sprang och skrek, föräldrar, publik och sjukvårdare sprang in på banan, alla utanför banan var i skräck. ALLA TRODDE ATT HÄSTEN VAR DÖD! Alla trodde att den brutit nacken när den låg helt stilla med huvudet under sig själv, det var 20hemska sekunder. Under de 20sekunderna hinner man tänka så himla mycket. Det var en olyckshändelse och kunde precis lika gärna varit jag, eller du som drabbades av detta. Man hinner tänka att vad skulle jag gjort om det var jag som fick åka från en tävlingsplats med en tom transport. Under de 20 sekunderna hinner man inse hur lite det faktiskt spelar roll hur de går på en tävling, hur de går på ett matteprov eller om det är värt att bråka med syrran om vem som ska få stå i spegeln på morgonen, när de handlar om ett liv på sin bästa vän. Jag får nu precis som under de sekundrarna en klump i halsen och tårar i ögonen. Man ska uppskatta varenda sekund man har tillsammans med sina nära och kära. För på ett kort ögonblick kan något hemskt inträffa och ni får aldrig ses mer.
Som TUR VAR reste hästen på sig och alla blev självklart lättade. Men jag kan tänka mig att den inte klarade detta oskadd utan har nog sträckt sig regält, om inte slitit av muskler och senor, och har nog en lång väg tillbaka till tävlingsbanan. Jag lider verkligen med den hästen och ryttaren, verkligen.
