”Jag kan rida”. Det är rätt många som skulle säga det. Och visst, beroende på vad man menar så är det säkert sant. Man kanske menar att man kan sitta kvar på hästen och få den att starta, stanna och svänga i alla gångarter. Typ ridborgarmärket. Sedan finns det de som tränar och tävlar med egen häst. De strävar efter att rida hästen ”på tygeln” och utvecklas. De är lite mer avancerade och det är absolut inte osant om de säger ”jag kan rida”. Sedan är det tränarna, svårklassryttarna, unghästutbildare. Alla tycker säkert att de kan rida.

Ibland blir jag väldigt tveksam dock. Man ser så många spända hästar, så många höga nackar utan genomsläpplighet, så mycket hårda händer, hästar som inte går fram, orytmiska rundor, pisk på hästar som stannar av ren självbevarelsedrift för de läggs fel, ryck i munnen på hästar som springer bara för att deras ryttare skjuter iväg dem. Kommer ni ihåg vad Lisen sa i ryttareliten? Något i stil med att hästuppfödare/hästägare inte vill släppa hästarna när de är tre/fyra år, och när de väl vill sälja ex antal år senare, då är det försent, då kommer hästen inte kunna bli vad Lisen o co vill ha längre. Saken är den att det är skillnad på att ”kunna rida” och om man förbrukar, förvaltar eller utvecklar sin häst.

Många som rider förbrukar sin häst, både på ridskolor och som hästägare. Man lär sig själv, medan hästen blir sämre. Och sålänge hästen ändå mår bra och behandlas sjysst, är de helt ok! Hästarna är trots allt här för oss, och så länge de mår bra måste man kunna använda sin häst för att lära sig. Problemet är att många förbrukare inte är medvetna om att de är det utan tror sig vara väldigt duktiga. Här hittar man många som ger sina hästar orättvisa korrigeringar, där hästens ”misstag” egentligen beror på att ryttaren varit otydlig. Som uppfödare/hästägare skulle jag vara livrädd att sälja till en förbrukare. Dels kommer hästen inte få visa upp sitt bästa jag, dels är det ofta de som börjar leta fel hos hästen när det börjar gå sämre, på grund av att de – just det, inte kan rida! Jag tycker vi hittar elitryttare här med. Exvis finns det dressyrryttare som har förmågan att lära hästen rörelserna, eller hoppryttare som får hästen att hoppa en o annan nolla, men de sabbar hästens gångarter och ridbarhet för de rider på spänning, genvägar och utrustning istället för att hitta känslan och lösgöra/rakrikta.

Det finns också ett antal som rider bra nog för att ändå förvalta sin häst. De utvecklar sig själva, tränar, rider och har kul, och underhåller sin hästs kunskaper. Den blir kanske inte bättre att rida, men frisk och vältränad och tillräckligt bra för att hålla och ha kul med.

Sedan finns det några som utbildar och utvecklar hästar. Tyvärr är det absolut inte alla tränare och utbildare som faller inom denna gruppen, långt därifrån skulle jag säga. Det är stor skillnad på att ”bara” kunna rida och ha kunskapen att vägleda en häst till att bli bättre. Till att ha tillit, vara lösgjord, balanserad, rakriktad, aktiv men avslappnad, framåt men väntande på ryttarens hjälp. De hästar som har nöjet att utbildas av en utvecklare blir en fröjd att rida och blir sina bästa jag. För att bli en utvecklare måste man ha talang, få mycket bra träning, tänka och analysera, känna, rida många hästar och lära sig av dem och lyssna på dem – en utvecklare använder både hjärna, hjärta och feeling när den sitter på en häst. Den har tålamod, förståelse, ledaregenskaper, rättvisa, bestämdhet och en plan för vad den vill uppnå.

Nå, vad är du?