Jag har funderat lite på sådant som liksom fastnat lite extra under åren, som jag kan höra för mitt inre öra när jag sitter och rider. Saker att falla tillbaka på, förutom min skolning och känsla, som jag idag är väldigt trygg i. Sedan älskar jag att lära mig nytt, läsa böcker, forskningsrapporter, lyssna på andra, se andra rida, titta på hästar. Men jag har en grund att jobba ifrån som jag känner mig säker i, och kan utveckla genom mer kunskap. Man kan lära sig nytt som stadfäster det man kände innan, och man kan ändra åsikt. Förr ville jag exempelvis ha ett traditionellt stall med vackra boxar och hästarna inne på natten. Nu är mitt drömstall en riktigt bra lösdrift med stora hagar utanför och lyxig skötseldel. Allt pekar på att det ger en friskare och mer balanserad häst. Jag har en dröm om att Drivve är bra nog att gå hela vägen, och då ska jag visa att GP hästar minsann mår utmärkt i lösdrift, och går att träna, sköta och tävla fullt ut. Men som sagt, man får se hur långt Drivve räcker, än så länge är han bara en snygg bebis med väldigt fina bakben och bra huvud.
Ok, sak 1 jag bär med mig. Det var länge, länge sedan. Jag tränade en häst som hette Duschka II, min mammas häst, för Hubert Schenholm. En riktig hästkarl med skolning från mästare som vi bara kan drömma om. Jag satt där och stuffade runt och kämpade som ett djur, Hubert körde inte med den mjuka tränarstilen, men det gillar jag. Hatar ”bra!”-tränare som inte kommer med feedback, varför ska man då rida för tränare? I alla fall – det som alltid ploppar upp i mitt huvud är Huberts röst som dånar över ridhuset om jag föll in i handridning ”SKÄNKELN FÖRE HANDEN!!!!”. Helt sant, helt rätt och jag kommer aldrig glömma det! Tack Hubert!
