Har flera stora, och mindre men intressanta, hästbloggar i min bloglovin feed. En av dem uppdaterade om alla ponnyer/hästar som korsat hennes väg genom åren. Trevlig läsning på en bra blogg. Då började jag tänka på det där att minnas dem alla. Nuförtiden skriver ju rätt många på en blogg och får som en dagbok att se tillbaka i, om inte annat har man Facebook. Det är lite lyxigt! När jag var liten gjorde man inte det och när jag jobbade i stallet typ 24/7 skulle jag ALDRIG ha hinnit att blogga. Så det är bara hjärnkontoret som ska ha någon typ av koll.
Om jag startar en sökning på hjärnkontoret så trillar Snöret fram. En liten shettis på Bjällbrunna här i Norrköping. Var snöret en liten fux? Minns inte exakt. Jag var väl typ fyra i alla fall och for runt med flygande flätor och en ponnypad som sadel. Finns sådana fortfarande? Det är som en tjock lädervojlock i sadelmodell light med stigläder och gjord – troligtvis någon svanskappa med. Efter snöret då? Ridskolan, Ekenberg. Fanns det en Sunlight? Jag tror det. Jag minns mest Akrobat, Hasse Lundbäcks, stora häst, som stod i en box på Ridskolan, till våra imponerade ögons beskådan. Sedan min egen första ponny. Klart man minns sina ponnys. Lisethe(B), Linda(C), Vixi(D) och Tuvstarr(D, Lisethes avkomma).
Så här på rak arm minns jag Duschka II, Avanti, Mäster, Don Juan, Conan, Bequerell, Convalj, Sorban, Noblesse, Mac Cloud, Livingstone, Jack (han hette något mer tror jag), Sir Dior, Diva, Amanda, Sydney, Lillen(Celeborn), Robin Hood, Rigoletto, Espri, Monsieur Max, Moonlight, Kiwi Pihl, Mysan, Mitch, K2, Torsten, Soca, Maxwell, Edison, Aliana. Sedan tar det stopp, idag i alla fall. Det är så många fler, det vet jag ju. Och när de stod i min träning och vård så kände jag igen deras sätt att tugga, kände igen ljudet av deras hovklapper, visste hur varenda skrymsle på deras kropp skulle kännas, deras styrkor och svagheter, kände igen deras gnägg, visste hur deras box var att mocka, deras foderstat, stam i minst tre led. Då litade de på mig, och jag vägledde dem genom utbildning och tävlingar. Nu minns jag inte deras namn längre. Ibland kan jag träffa på en häst på tävling. Jag minns vagt och så börjar det krypa fram – den där hade ju jag i stallet för 12 år sedan.
Så jag får säga, det är en lyx att minnas. Men min kropp minns varenda minut på deras rygg. De var en stor del av det som gjorde mig till den ryttaren och hästmänniska jag är idag. Till alla ni fina hästar – ni var och är de bästa lärarna jag någonsin haft. Jag hoppas de av er som fortfarande finns i livet, har det bra någonstans i världen.
Vackra vackra Aliana e. Come Back II – Aljano. Så många minnen vi har tillsammans, fina gumman. Vi har delat många timmar, tuffa utmaningar och euforisk lycka.
