Just nu rider jag en häst som måste tillbaka på noll innan jag kan börja utbilda honom. Han måste få trygghet och lugnt och avslappnat kunna skritta, trava och galoppera i balans utan att springa på, och med förtroende för handen. Takt, balans. Och så broms – gas funkar fast inte med tillit och kontroll.
Vi har kommit en bit. Kan skrittjobba igen. Kan trava några volter utan att tappa balansen och börja springa efter den. Kan stå still på lång tygel en stund och få en bit morot utan att bli orolig. Häromdagen kunde jag dessutom börja jobba med den lilla traven och fick igenom förhållningar i både skritt och trav med precis den kontakt jag vill ha. Det känns så halleluja när det händer. Men! Det är då det gäller att ha tålamod! I det läget kan jag utan problem be om för mycket, göra för mycket och komma lite för långt under passet. Det är så lätt att hamna i det läget att det börjar kännas för svårt för hästen igen, maskerat av det förtroende man lyckats bygga upp.
Dagen efter var han lite ängslig igen, och jag tog ett skrittpass med ren avspänning, lydnad och check på grunden. Jag tyckte jag var försiktig dagen innan, men nästa gång jag pushar gränsen lite på honom, måste jag stanna tidigare, även om det känns roligt och lätt. Tålamod, tålamod. Det är värt att vänta på fullt förtroende:)
Min karl tjuvfotade när jag skulle få tag på den sista havren. Och postade på Fejjan….;P
