Jag har tänkt mycket på en sak efter en mental träning tidigt i år. Han började föreläsningen med -hur mår ni. ALLA svarade -det är bra. Men hallå, alla 50 pers som satt där inne kan ju inte må helt bra, eller?
Det är omöjligt att allt är perfekt, att dagen på jobbet/ i skolan varit bra, att du fick alla rätt på läxförhöret, att du inte bråkat med någon vän eller vad det nu kan vara. Men ändå svarade alla att allt är bra.
Är inte det lite konstigt ändå? När alla väl tänkte efter så insåg vi att allt kanske inte riktigt var så perfekt som man efter första tanken sa.

Men det är nästan som en inlärd reflex att man säger -hej, hur mår du? Och får till svar -allt bra, själv? Och ingen bryr sig riktigt om svaret utan frågar frågan för att det låter trevligt. Håller ni med mig?
Ja tycker att vi människor är så konstiga, är de att vi inte vågar ”klaga”?

Jag har iallafall börjat med att när jag frågar hur någon mår och får ett snabbt svar att allt är bra, ställa frågan igen, säkert att allt är bra?!Och verkligen lyssna på svaret. För när jag frågar den frågan vill jag ju veta det riktiga svaret, gör de ni också!