Kanske världens tråkigaste tränare

Nov 25, 2014 | Malin, Tränarrollen, Uncategorized 5 | kommentarer

Japp. Det är jag det. Jag säger bara bra när det är bra eller på rätt väg. Jag har inget tålamod för att inte kämpa och försöka. Inga fancy övningar förrän grunderna sitter. Inga höga klasser innan man är redo. Kan man inte passera level 1, att rida sin häst balanserat i en bra rytm, kontrollera gas och broms och hålla sin position – ja, då blir det inga hinder. Och innan man fixar de grundläggande jobbet på hinder så kommer man inte släppas vidare. Är du osjysst mot kompisar eller sin häst, då åker du ut. Jag håller träning för att det är kul och för att kunna hjälpa en elev och en häst, då vill jag se vilja till förbättring och vilja att kämpa. Man får vara rädd, man får tycka det är svårt, men man ska försöka och ge allt man kan. Sedan behöver man inte satsa hårt på toppen, men man ska vilja utvecklas som ryttare och hästmänniska, varje dag.

Jag har bara Frida som elev, dels hinner jag inte mer eftersom jag jobbar heltid och har egen häst, men jag vet att det skulle nog inte vara någon större flock ändå med de kraven jag ställer. Tyvärr hamnar många tränare i ett läge där ”bra” blir standard, för man livnär sig på träningar, och om tränaren säger som det är, så åker eleven vidare till nästa tränare. Det är inte bra för varesig eleven, elevens häst eller sportens utveckling för den delen.

Jag tror såhär. Som ung ryttare ska man hitta en tränare man litar på och som visar att den engagerar sig i elevens utveckling. Den får inte fastna i ”bra”-träsket. Sitsen, balansen, tekniken ska byggas från grunden och inget lämnas åt slumpen. Om det så blir relaterat litet räcke/räcke tills man spyr, ja då får det vara det tills det sitter. De flesta tränare har sitt ”system” kring hästarna. Därför tycker jag att som ryttare i utveckling ska man ta in inspiration från allt man kan komma över, fråga och diskutera, men hålla sig till en hustränare så man verkligen lär sig ridningen och systemet ifrån, utan och innan. Det korrekta ska sitta i ryggmärgen och grunden vara lagd innan man börjar plocka in mer. När man kommit långt i sin utbildning, då börjar man hitta sitt eget system och kan träna för flera, och plocka russinen ur kakan så att säga, ta in det som passar med den ridstil och ridfilosofi man utvecklat.

Som i Fridas fall tror jag vi kommit så långt att det är perfekt att ha som en gästtränare man åker till ibland, för att se och lära och få inspiration. Till denna roll har vi tänkt Pether Markne, bättre kan det knappast bli! Bara att stanna kvar och se andra träna ger massor bland sådana hästmänniskor! Frida har ridit Viggo för Pether en gång som ni minns, och det blir nog ännu bättre med en mer belevad häst som Chickan;) Och så länge fortsätter vi nöta sits och position, takt och balans, sits och position, takt och balans. Det finns inga genvägar och det är dessutom så sjukt mkt roligare att rida rätt, utan genvägar.

Imorgon är det onsdagsträning i vanlig ordning. Inte så vanligt dock, sista onsdagen då Viggo är med… Men vi ska träna fina Chickan, fokusera som fasen och sen fota Viggo och Frida lite. Tung vecka på så sätt, men samtidigt vet jag att det samtidigt är början på något väldigt bra – Frida o Chickan FTW!

Ett inlägg på en annan blogg, ibland (du får ursäkta Björn) sjukt provocerande och jävligt dryg men rätt ofta sjukt rolig och huvudet på spiken också, beskriver det på ett mer humoristiskt sätt. Som ni förstår är Frida inte en Liten Lisa för då skulle hon dragit för länge sen!