Välkommen till skolan din lata korkskalle!

aug 17, 2014 | Åsikter, Malin 2 | kommentarer

Kalle tycker det är kul att gå i skolan. Han har lätt för att lära och räknar glatt matte, gör glosor och läser. I småskolan går allt så lätt och Kalle ser fram emot lektionerna. Kalle blir äldre och lärarna ökar efterhand kraven. Ibland förstår Kalle inte allt men det går tillräckligt bra för Kalle ändå för att någon ska reagera och hjälpa Kalle lite extra.

En dag börjar de med ekvationer. Kalle tycker ekvationer är svårt att förstå sig på. Han försöker, men det blir liksom inte samma svar som i facit. Han börjar räcka upp handen rätt ofta och be om hjälp. Läraren hinner inte alltid hjälpa Kalle. Läraren säger sedan till Kalle att han latat sig, han måste träna mer, då kommer han förstå. Kalle får räkna fler ekvationer. Till slut ersätts alla Kalles lektioner av att bara räkna matte, och ekvationer är det som gäller, hela tiden. Det är bara på roliga timmen på fredagen som Kalle slipper de där svåra ekvationerna.

Kalle börjar tycka att det inte är så kul att gå till skolan längre. Han blir stökig, pratar högljutt med kompisar, kastar suddgummin och kallar sin lärare kärring. Då idiotförklarar läraren Kalle och säger att han kommit i trotsåldern. Detta kan bara lösas med ännu mer träning och visst fysiskt våld. Om han bara tvingas igenom detta med ekvationerna, då kommer han förstå sen, och allt blir frid och fröjd igen. Föräldrarna får veta att Kalle är ett barn som är motsträvligt, bråkigt, inte vill göra arbetet och verkar ha svårt för matematik. Men det går att ta sig igenom sådana här faser. Det handlar ju bara om att få Kalle att ge sig.

Låter det här hemskt? Ja, klart det gör. Men sätt in valfri unghäst i den här berättelsen och byt ekvationer mot lösgjordhet, framåtbjudning, samling, galoppfattningar…you name it – plötsligt känner du igen en rätt vanlig situation, eller hur? Genom alla mina år med hästar har jag lärt mig en sak. Hästar jävlas inte. Stöter du på vad många kallar ”trotsålder” eller ”dumheter som måste tas igenom” så föreligger någon eller flera av dessa anledningar:

1. Du har inte tränat hästen på rätt sätt från början, så den förstår och är motiverad
2. Du har gått för fort fram och måste egentligen backa tillbaka ett steg, eller flera
3. Du rider för dåligt eller har kommit till din kunskaps gräns
4. Du red dåligt passet innan
5. Du tränar fel
6. Skoning, foder, hantering eller något annat kring hästen gör att den inte kan prestera
7. Hästen har ont
8. Hästen är i tillväxt och har jobbigt med sin kropp
9. Hästen har en dålig dag
10. Hästen har kommit till sin kapacitets gräns

Ingen av dessa saker löses med våld, utan kunskap, en plan och tålamod. Eller känns det ok att spöa Kalle som tycker matten är lite svår att förstå?

Man måste vara lite störd

aug 15, 2014 | Åsikter, Malin | 0 kommentarer

Det är dags att börja göra en del val. Fram tills nu har Frida ändå varit ett barn på det viset (sorry Frida;) ) att alla vägar fortfarande stått öppna. Hon har dessutom kämpat så grymt hårt och själv skapat möjligheten att gå på den drömskolan hon ville gå på och att samtidigt tävla på elitnivå med sin ponny. Men när gymnasiet står för dörren så börjar man bli så pass vuxen att man måste ”välja bort” vissa saker. Visst går det alltid att omskola sig i framtiden. Man kan ta en sådan bana som jag och hela tiden följa hjärtat, då får man sjukt mycket med sig men på en lite krokigare väg i CV:t. Jag läste natur, sedan till ekonomi i två år innan jag tyckte programmet var så oinspirerande så jag slutade och  jobbade med hästar på heltid i en massa år för att tillslut hamna i skolbänken igen. Jag valde utifrån min passion när jag valde hästarna och när jag pluggade på universitetet i andra omgången, och läste grafisk design och kommunikation och även nu under 2014, då jag pluggade copywriting på Berghs. MEN, de beslut man tar efter nian och framåt ger ändå större effekter på ens väg genom livet än de innan.

Hur ska man då råda en elev som Frida. Hon vill bli en av de bästa i världen i hoppning. Men hon är klok nog att ändå välja att ha med sig en grund från gymnasiet, så om hon blir skadad eller inte får de förutsättningarna i form av rätt hästjobb eller sponsorer som krävs, så kan hon ändå fortsätta med sitt hästintresse, det är ingen billig sport. Att välja de hästutbildningar som finns på gymnasienivå…. Ja, jag skulle ju inte välja den vägen i alla fall. Många av dem är som en allroundsadel – varken eller liksom. Bättre då att på fritiden försöka få in foten i ngt tävlingsstall och hänga där så mycket man bara kan. Och har man Fridas möjligheter, ja då är det ju bara att hinna med så mycket man hinner efter skolan – träna, träna, träna.

Så kommer den dagen då man ska välja att satsa fullt ut – börja jobba med hästar, kanske åka utomlands. Man får räkna med ett antal år som slav, så ser det ut. Vill du verkligen bli bäst på att rida så välj ett stället där rätt kunskap finns och slit sedan häcken av dig för att få chansen att rida mer på sikt. När du väl sitter på en hästrygg – se till att göra ett riktigt bra jobb.

Ibland pratar Jessica och jag om hur vi ska kunna stötta. Kan Frida få en stallfri dag så hon hinner med lite extra plugg eller träffa kompisar t ex? Något jag är noga med är att Frida alltid själv ska vilja välja den här vägen. Satsningen måste komma från henne för man har ALL rätt att välja att bara rida för att det är kul, rida på lägre nivå, rida för rekreation eller helt sluta om man vill det. För det är en sak man inte ska sticka under stol med. För att satsa på ridsporten måste man vara lite störd. Man måste vara beredd att slita, plågas, frysa, blöda, svettas och försaka det mesta som andra människor kan unna sig. För att bli riktigt bra så finns ingen annan väg. Jag är på många sätt jätteglad för de åren jag lade i stallet på heltid. Jag vet att jag fattat grejen på riktigt och kan utveckla mig vidare, jag kan verkligen rida. Men andra dagar kan man känna, tänk om jag aldrig hittar den där hästen med stort h och Msv B på unghästar blir det högsta jag tävlat, aldrig ngn frack liksom – var det värt det då? ”Hur fan tänkte jag” liksom. Det är nog sunt att tveka över sina val ibland och lära för framtiden. Men, jag tror det visar sig tillslut att jag valde rätt. Även om man ibland låg och grät på betongen för man var så trött, så trött så var det värt det. Så många erfarenheter, så tufft liv, så mycket kunskap – man vet att man klarar allt om man inte ger sig, får skinn på näsan.

Men till er som står där och tvekar om att satsa, eller kanske valt en utbildning i tanken att ni ska jobba med hästar – det handlar inte om att pussa lite på söta mular eller gå och beta en häst i kvällssolen. Om du inte är riktigt bra redan innan handlar det inte mycket om att rida heller, i alla fall inte i början. Förstå att om du ska satsa på hästar – då väljer du bort det mesta under den tiden. Du kommer få jobba så hårt som du inte trodde var möjligt. Det kommer vara 80% slit och 20% njutning, 90% nederlag och 10% segrar(om du har tur). Du måste helt enkelt vara lite störd i huvudet. 

Men om du pallar blir du en del av världens coolaste sport….