by fridawygler | Nov 30, 2014 | Malin, Tips |
God förmiddag advent! Sitter i soffan men ska strax iväg in till city och adventsmysa lite. ”På jobbet” nämligen i vår Värmekyrka är det julmarknad och hela stan adventsmyser så det blir klockrent tillsammans med lite ärenden. Lampor står på inköpslistan så vi kan få upp julstjärnorna. Jag är lite galen i jul och att smycka med ljus, det behövs i vintermörkret! På tal om det! På min gamla blogg fick jag en fråga om hur man under kalla och mörka vintern håller motivationen uppe för att åka till stallet o träna varje dag, trött efter skola och jobb. Jag postar om det svaret idag, är säkert merparten av er som inte läst det:)
Nu vet jag ju inte hur just din situation ser ut så jag skriver allmänt och gällande att ta sig till stallet och fixa hästen. Har man t ex en egen gård är det ju bara att släpa sig ut och ta tag i jobbet, motivation or not. Har man hästen uppstallad i inackorderingsstall finns ju lite mer möjligheter att vara flexibel.
Men till att börja med- tar det emot ibland? Du är inte ensam. Många skäms nästan när de erkänner att det var jobbigt att ta sig till stallet en dag. Jag kan säga såhär- den som säger att den alltid lycklig skuttar till stallet med glädje i hjärtat och ett leende på läpparna ljuger.
Jag jobbade väldigt mycket i stallet under många år, ibland helt galet mycket. Jag kan lova er att varje morgon när klockan ringde tänkte jag bara ”Neeej, jag orkar inte.” Men hästarna ska ha sitt morgonfoder så man slängde benen över sängkanten och gick upp ändå. Första timmarna på dagen ville jag bara lägga mig ner och sova, om det så var i en snödriva på väg ut till en hage. Och de sista hästarna att rida på dagen kändes ju inte sådär som att ridning är det roligaste som finns. Men när man väl hoppade upp i sadeln var det lika härligt som alltid. Att umgås med hästarna, att göra fint till dem och se dem utvecklas gjorde det liksom värt slitet. Tycker man inte det så kan man försöka motivera sig hur mycket som helst, det räcker inte ändå.
Så till tips för att orka ut när soffan lockar. Gör det inte svårt genom att ge dig själv lillfingret, du kommer garanterat ta hela handen. Titta inte åt soffan eller vad det nu är som lockar. Ofta orkar man om man håller igång och inte saktar ner. Att ”bara sitta fem minuter i soffan”, om man är hur trött som helst efter en lång dag på jobbet, klarar ingen människa. Ska man till stallet, eller åka och träna för den delen, gäller det att köra på och inte slå av på takten. Vi som håller på med hästar har ju den fördelen att har vi väl tagit oss dit, så går man oftast på autopilot med mockning etc och hur trötta vi än är så är umgänget med hästen en bra stund på dagen.
Nästa tips är att se till att planera ätandet så man inte måste skjuta på ett mål och få blodsockerdippar. Att äta när man varit kanonhungrig eller skjuta på maten till efter stallet gör bara att man blir trött och hängig. Ät bra mat i lagom mål med jämna, rätt korta mellanrum. Ett mellanmål kan göra underverk. Det är oftast när man är för trött som motivationen ryker.
Tredje tipset är att, om du kan, ge dig dagar då du får lägga dig i soffan under en filt. Köp in mockning och koll av hästen eller skaffa en skötare/medryttare du litar på. Hästen kan klara sig utan dig en dag i veckan utan problem om den bara får gå i hagen och får marktjänsten fixad. Ge dig den dagen utan dåligt samvete och bara vila och njut av semestern. Gå på en dejt med din käresta, ta en promenad med barn och hund eller ligg bara i soffan framför en bra serie. Då kan du tänka på att snart får du vilodag, de dagar när det verkligen tar emot att åka till stallet.
Sista tipset. Sätt upp mål i din ridning, eller vad du nu utövar med hästen. Har man mål att se fram emot så blir det lättare. Annars hamnar man lätt i att varje dag känns likadan och man blir dessutom lite blind för sina egna framsteg. Sätt upp ett rimligt mål som du verkligen ser fram emot. Det kan var att du ska kunna göra riktigt bra fattningar på en träning om en månad, rida en viss tävling etc. Så när du känner, ”neeej, jag vill inte ut i kylan”, så tänker du på hur bra det kommer kännas att uppnå målet. Då kommer det också gå lite lättare.
Så, det var mina tips kring motivation- hoppas det kan hjälpa!
Idag tänder vi vår fina Adventsgran! Inte lika snötyngd nu, men det blir fint ändå:) Foto: min fina sambo
by fridawygler | Nov 29, 2014 | Malin, Uncategorized |
Utom jag då. Men jag funderade på om jag saknar det? Visst, det är mysigt en stund men samtidigt….jag är så trött på att se andra tävla. Spänningen, se bra ridning och att heja på våra svenska ryttare är alltid kul(och ärligt sagt ffa i hoppningen, men det kanske är just för att det är inte dit jag vill själv), men det är bara en tävling, härnäst kommer Olympia och då är det någon annan som vinner. Jag vill i stort sett bara se morgonträningen, och ta en sväng på mässan. Sedan skulle jag själv velat ha en häst i tävlingsstallet, varit på den sidan, inte på läktaren.
Men jag börjar tveka till att jag någonsin kommer dit, jag har inte pengarna att satsa på inköp av hästar som är bra nog. Jag har två fantastiska dressyrhästar, Diva, som skadade nacken som treåring, och hennes son, som fick frakturer i frambenet som tvååring och inte är helt ok än. Känns ibland som att det inte är meningen att jag ska få komma framåt. Men jag tänker fasen inte ge upp, jag hoppas han blir frisk och är tillräckligt bra. Men inte fasen har jag någon större lust att sitta och titta på GP-tävling i dressyr just nu, helt ärligt.
Idag åker Viggo. Vi är så klart ledsna för vi kommer sakna honom, men han kommer få det bra och det känns helt rätt att detta sker just nu. Frida är på Friends och får inspiration för sina mål och Fredrik ser till att Viggo får ett bra farväl från stallet idag. Lycka till nya Viggoteamet!
by fridawygler | Nov 27, 2014 | Malin, Övningar, Tips |
Börja löshoppa din häst tidigt om det går, gör det till något lätt och roligt. En väl lagd grund i löshoppning är en bra förberedelse för hästen. Löshoppning får aldrig bli VM i sken, en het eller stressad häst ska fångas in och få tid att chilla och släppas, inte jagas in, i serien. Våga variera övningarna om du har erfarenhet, men det ”nya” systemet som vi använder på treårstest är bra och tryggt för hästarna. Spara inte in på avspärrningarna så hästen genar in och ut ur serien, den ska lära sig att gå rakt före och efter hinder från början. Var inte rädd att ge godis:) Hoppa inte högt för tidigt.
Jag brukar faktiskt bygga en enkel ”löshoppning” första gångerna hästen ska hoppa uppsuttet, så den får stöd av väggen och känner igen sig i systemet. Hindren ska vara väl infångade och med väl utdragen marklinje för att hjälpa hästen göra rätt.
När hästen fattat att det går fint att bjuda och ta ett hopp med ryttare på ryggen så är en liten bana med räcken: långsida – snett igenom – långsida ett utmärkt sätt att fortsätta. Fortfarande med infångade hinder och väl utdragna marklinjer(det tycker jag i stort sett alltid är bra, vid all träning).
Att börja styra och ställa på väg mot hindret skapar inte någon bra upplevelse för den unga hästen. Den är inte utbildad och balanserad med dig på ryggen än för att reglera galoppen på det sättet. Trava emot så det blir enkelt ock okomplicerat och när du kommit till att galoppera emot, ha en lätt trepunktsits och var still, balanserad och följsam i ett rytmiskt tempo så får ni komma lite som ni kommer. En van unghästryttare med väldigt bra öga är såklart en fördel då den kan placera hästen tidigt med mindre inverkan. Men med en unghäst kan det ändå bli vajsing, den kanske bromsar till för ngt, eller busar lite, och då får man gilla läget och hålla balansen – ta man om det behövs.
Lär rätt direkt. Jag är inte så mycket för att lära unghästen en ”variant” för att sedan behöva lära om, som ett barn som lär sig ”pippi” och sedan för lära sig att det är en fågel. Gör hellre enkla saker väl än krångligare saker halvdant. Rid rakt fram efter hindren, rid noggranna vägar och se till att stopp är stopp och fram är fram. Sedan ber du bara om det på den nivån där hästen klarar av att svara rätt på din fråga. Kom ihåg – hästen ska tycka det är kul, lätt och den ska känna sig modig!
Liten blir stor! Sorban med sitt föl Soca blir Soca på tävling! Unghästar är väldigt kul, men det gäller att veta vad man gör.
by fridawygler | Nov 26, 2014 | Malin, Träningar |
Ikväll är jag mycket nöjd med mina adepter:) Fan vad kul det är när saker man nött plötsligt landar! Vi jobbade först på en linje räcke oxer 17,5m där oxen först var bortplockad och bara låg som två bommar att passera mellan och en bom på backen för kontroll av kontrollen så att säga.
På slutet red vi en förenklad variant av huset typ, ett skevt hus:) 4 galoppsprång räcke oxer, runt till båge räcke-räcke 14 meter och sedan båge räcke-oxer 21 m. Mål, samma rytm runt hela banan med balans, lugn och en korrekt sits – böjda armbågar, rätt vinkel på handen, armbågarna intill, hälen sänkt, tårna framåt, följsam sits med god inverkan men inte tung i gumpen. Plättlätt;) Kom ihåg att slänga upp telefonen o filma en gång i alla fall!
Imorgon ska jag skriva om lite tips för övningar med unghästar! Det är efterfrågat av Josefin:)
by fridawygler | Nov 25, 2014 | Malin, Tränarrollen, Uncategorized |
Japp. Det är jag det. Jag säger bara bra när det är bra eller på rätt väg. Jag har inget tålamod för att inte kämpa och försöka. Inga fancy övningar förrän grunderna sitter. Inga höga klasser innan man är redo. Kan man inte passera level 1, att rida sin häst balanserat i en bra rytm, kontrollera gas och broms och hålla sin position – ja, då blir det inga hinder. Och innan man fixar de grundläggande jobbet på hinder så kommer man inte släppas vidare. Är du osjysst mot kompisar eller sin häst, då åker du ut. Jag håller träning för att det är kul och för att kunna hjälpa en elev och en häst, då vill jag se vilja till förbättring och vilja att kämpa. Man får vara rädd, man får tycka det är svårt, men man ska försöka och ge allt man kan. Sedan behöver man inte satsa hårt på toppen, men man ska vilja utvecklas som ryttare och hästmänniska, varje dag.
Jag har bara Frida som elev, dels hinner jag inte mer eftersom jag jobbar heltid och har egen häst, men jag vet att det skulle nog inte vara någon större flock ändå med de kraven jag ställer. Tyvärr hamnar många tränare i ett läge där ”bra” blir standard, för man livnär sig på träningar, och om tränaren säger som det är, så åker eleven vidare till nästa tränare. Det är inte bra för varesig eleven, elevens häst eller sportens utveckling för den delen.
Jag tror såhär. Som ung ryttare ska man hitta en tränare man litar på och som visar att den engagerar sig i elevens utveckling. Den får inte fastna i ”bra”-träsket. Sitsen, balansen, tekniken ska byggas från grunden och inget lämnas åt slumpen. Om det så blir relaterat litet räcke/räcke tills man spyr, ja då får det vara det tills det sitter. De flesta tränare har sitt ”system” kring hästarna. Därför tycker jag att som ryttare i utveckling ska man ta in inspiration från allt man kan komma över, fråga och diskutera, men hålla sig till en hustränare så man verkligen lär sig ridningen och systemet ifrån, utan och innan. Det korrekta ska sitta i ryggmärgen och grunden vara lagd innan man börjar plocka in mer. När man kommit långt i sin utbildning, då börjar man hitta sitt eget system och kan träna för flera, och plocka russinen ur kakan så att säga, ta in det som passar med den ridstil och ridfilosofi man utvecklat.
Som i Fridas fall tror jag vi kommit så långt att det är perfekt att ha som en gästtränare man åker till ibland, för att se och lära och få inspiration. Till denna roll har vi tänkt Pether Markne, bättre kan det knappast bli! Bara att stanna kvar och se andra träna ger massor bland sådana hästmänniskor! Frida har ridit Viggo för Pether en gång som ni minns, och det blir nog ännu bättre med en mer belevad häst som Chickan;) Och så länge fortsätter vi nöta sits och position, takt och balans, sits och position, takt och balans. Det finns inga genvägar och det är dessutom så sjukt mkt roligare att rida rätt, utan genvägar.
Imorgon är det onsdagsträning i vanlig ordning. Inte så vanligt dock, sista onsdagen då Viggo är med… Men vi ska träna fina Chickan, fokusera som fasen och sen fota Viggo och Frida lite. Tung vecka på så sätt, men samtidigt vet jag att det samtidigt är början på något väldigt bra – Frida o Chickan FTW!
Ett inlägg på en annan blogg, ibland (du får ursäkta Björn) sjukt provocerande och jävligt dryg men rätt ofta sjukt rolig och huvudet på spiken också, beskriver det på ett mer humoristiskt sätt. Som ni förstår är Frida inte en Liten Lisa för då skulle hon dragit för länge sen!
by fridawygler | Nov 24, 2014 | Malin, Uncategorized |
Frida kämpar just nu med att hantera hur hon ska säga farväl till sin underbara vän Viggo. Jag ger råd utifrån att själv ha suttit och gråtit i tomma boxar när hästar vinkats av. Hur många hästar har man inte släppt in i sitt hjärta, även om man visste att det skulle sluta i farväl? Eftersom jag jobbat med hästar så blev det något som ingick i jobbet. Och inte går det att göra sig ”kall” inför dem, älskar man hästar så blir man kär i de man jobbar med, hela dagarna, varje dag.
Själv går jag och tittar på min(och Jossans) behandlade tvååring och hoppas han blir frisk. Han överlevde benbrott, ska en jäkla komplikation av det, fast på motsatta benet, bli det som stoppar oss från att bli tränings- och tävlingskollegor? Minns när jag var liten, vi hade en tvååring som mot alla odds fick stelkramp, hon var vaccinerad. Hon hängde i vagga i boxen med dropp och fick dygnet runtvård hemma(pappa är veterinär) men alla djursjukhus sade att det var kört. Så hände det! Det vände, hon började äta och stelheten släppte. Samma kväll dog hon. Hon hade fått juverinflammation av kanten på vaggan som jag minns och fick väl en förgiftning.
Hästsport ger oss så mycket hjärtesorg. Det tömmer vår plånbok, tar massor av tid, man slår sig med jämna mellanrum, fryser ihjäl, och dessa farväl – pga ålder, försäljning och skador. Men vi biter i. Ställer man sig frågan varför? Ja, ofta. Vad blir svaret? Ibland känns det som neeeej! Men på något vis, man kan inte sluta. För även om dalarna är djupa så är utsikten uppe från höjderna så otrolig att man inte kan vara utan den. Och så älskar man ju de där dyra, tidskrävande, farliga, underbara djuren….
