Helt galna diskussioner om den nya bedömningen inverkansridning och angående kval till SM 2015. Kan inte alla bara ta ett djupt andetag och inse att det här är de nya reglerna. Jag tycker dessutom att det är bra att ryttare som kommer till SM kan rida bra. De har ju dessutom så att det inte heter stilbedömning och att den med bäst sits och jämnast galopp vinner. Utan den som gör bäst inverkan på den häst man har, oavsett om man har en galen racerponny eller inte.
Något jag verkligen lärt mig denna helgen är- att det går inte alltid 100% bra, men det som skiljer en vinnare från en förlorare är att vinnaren kommer igen-ger inte upp.
Jag har känt att självförtroendet spökat efter att jag gjorde den stora missen i sista klassen i Ljungby. Jag hade plötsligt blivit lite feg att rida på de stora hindren och la istället in extra galoppsprång vilket störde rytmen. Så var de första och andra rundan nu i Drammen. Viggo och jag fick till och med ett tidsfel, det händer ju inte liksom.
Efter lite sms med Malin, stöd av mamma, pappa, moster och alla här hemma, där Malin påminde om Jens och Lisen och jag gjorde likadant. Tog mig i kragen och ryckte upp mig. Vad ledde det till då ? Joo felfri i Grand Prix, gick till omhoppning där jag även där var felfri och tog hem en 5e plats. Tårarna var nära då.
Det handlar så mycket om det mentala, det tvekar jag inte en sekund på. Vilken känsla att vara dubbelt felfri i en Grand Prix på 125, på Drammens stora bana och dessutom ta hem en 5e plats! Efter regn kommer sol, man kan alltid göra comeback- bara man rycker upp sig och fokuserar på det. Det måste nog vara det som gör de mest framgångsrika idrottare framgångsrika. De som inser att det inte alltid kan gå bra, och när något är fel- ta tag i saken och att inte gräva ner sig i en grop.
Min Fina Shafts Lightening Jack <3 men Drammens stora bana i bakgrunden!
självklart kommer film på rundorna!
Frida och jag har daglig kontakt. Vi har en plan för hästarna och en väg framåt. Vi stämmer av hur träningen gick, om det var något Frida funderade på så kan vi diskutera det direkt, vi lägger upp hur hästarna ska träna osv. Man måste tänka på att eleven bara är 15 också och ta in skolarbete och sådant beräkningen med. Frida har helt sjukt mycket läxor i skolan, då får vi ibland anpassa oss efter det, och stötta även i skolarbetet. Det är ju Frida och hästarna som ska prestera de där minuterna inne på banan, en nerbruten Frida kan inte göra sitt bästa. Alla i teamet har sina uppgifter och ska orka. Jessica och Fredrik har mycket på sina scheman och stöttar Frida något otroligt, likaså far- och morföräldrar. Det underbara med Frida är att hon verkligen inte tar det för givet. Men även Jessica och Fredrik behöver telefonstöd ibland, har frågor eller vill spåna om hur vi ska lägga upp det. We leave no man behind och kämpar tillsammans.
Jag har svårt för den typen av träning när man får träffa sin elev en gång i veckan och gå in på en sak i träningen och sedan är eleven lämnad till sitt öde tills vi ses igen. Likaså, om inte skoning, foder, utrustning, träningsupplägg är bra, kan jag inte hjälpa så mycket under den där träningstimmen. Med det engagemang som behövs för att nå resultat, känns det främmande för mig att ha en sådan sporadisk kontakt som många har. Sedan att alla inte kan gå all in såhär, det förstår jag. Men att ibland kontakta sin elev, stämma av, ge ridläxor och se mer än ridningen vid träningarna, som hästens status och hur sadeln ligger t ex, det tycker jag alla tränare bör göra.
Hur lägger du och din tränare upp det?
Hur söt är inte den här tjejen då?:) Njuter efter att ha varit duktig!
